1. feb, 2017

Till min familj…

 

Jag är alkoholist, jag behöver hjälp! 

Tillåt inte att jag ljuger för er. Om ni ger sken av att tro på mina lögner, så uppmuntrar ni mig till att fortsätta ljuga. Om sanningen är smärtsam, så ber jag er att se den i ögonen. Låt mig inte tro, på något vis, att jag är smartare än ni, för det ger mig en falsk självtillit och hindrar mig därför att ta ansvar. Och det kommer att medföra att jag mister respekten för er. 

Tro inte på mina löften – för det ingår i min sjukdom, att jag inte kan hålla det jag lovar – även om jag just i det ögonblicket absolut menar det. Jag tvingas till att bryta mina löften, för att lindra mina kval. Skulle jag be om att ändra en överenskommelse, som vi bägge gjort med någon annan, så skulle Du hålla fast vid den överenskommelsen. Tillåt inte att jag på något sätt utnyttjar er. Tillåter ni det, så är ni medskyldiga till när jag drar mig från mitt ansvar. 

Tillrättavisa mig inte. Håll inga moralpredikningar. Gräla inte. Kritisera inte. Beröm inte – om jag är nykter eller full. Ta inte bort mina flaskor, ni kanske tror att det skulle vara bra för mig, men ni bara förvärrar min situation. Tappa inte humöret på grund av mig. Det bara förvärrar för er och därmed också varje möjlighet att hjälpa mig. Låt inte ängslan tvingar er att göra – saker för mig – som endast jag skall göra. 

Skyl inte över, för att spara mig för konsekvenserna. Att göra så, kan kanske minska min kris, men å andra sidan, gör det min sjukdom värre, för jag behöver se konsekvenserna av mitt drickande. 

För all del, blunda inte för verkligheten, så som sjukdomen tvingar mig att blunda. Min sjukdom, alkoholism, blir värre och värre allteftersom jag dricker. Börja därför att lära hur vi kan ordna upp vårt liv.  

Jag behöver läkare, rådgivning, behandling eller stödet från en nykter alkoholist. För jag kan inte hjälpa mig själv 

Jag hatar mig – men kom ihåg, jag tycker om er. 

Er alkoholist